Vi gräver hål i jorden och släpper ut fossiler i atmosfären. Det är en sanning som vi alla känner till vid det här laget, men vad gör vi egentligen åt det? Svarta fossiler driver snart längs Norges kuster och lägger sej som kalla, klibbiga spöken över torskrommen och fåglarna. Men vad gör vi? Sitter stilla och tittar på medan naturen går under?
Det är så lätt att skylla på politikerna eller storföretagen för klimatkrisen vi befinner oss i. Att ge upp och låta dem ha makten över vårt öde. Men vi kan inte bara skylla på dem. Vi är alla en del av problemet och vi måste alla ta ansvar för att hitta lösningar.
Vi har blivit så kortsiktiga i vår syn på världen och det hotar vår överlevnad. Politiker tänker på nästa val, företag tänker på nästa kvartalsrapport och vi tänker på nästa semester. Men vad händer om vi inte har någon planet att semestra på längre?
Vi måste börja tänka längre än så. Vi måste börja se på världen som något som vi lånar av framtida generationer och inte något vi kan använda upp och kasta bort. Vi måste börja prioritera hållbarhet och miljömedvetenhet i alla beslut vi tar, både som individer och som samhälle.
Jag kan inte längre vara tyst och passiv i denna fråga. Jag vill inte att mina barn och barnbarn ska växa upp i en värld där naturen har tagit stryk av vår kortsynthet och girighet. Jag vill inte att de ska få leva i en värld där havet är fullt av klibbiga spöken och där fåglarna flyger med tunga vingar.
Vi måste börja agera nu, innan det är för sent. Vi måste börja se på världen med andra ögon och ta ansvar för att skapa en hållbar framtid för oss alla. Det är inte längre en fråga om val eller politik, det är en fråga om överlevnad.
