Det är svårt att inte känna sig uppgiven när man hör politiker tala om att skydda framtida generationer från klimatförändringarna. Som om det inte är vi som lever här och nu som påverkas av extremväder, torka, skogsbränder och översvämningar. Som om vi inte har rätt att vara med och påverka vår egen framtid.
Jag kan inte låta bli att undra varför det är så svårt för våra ledare att agera för att stoppa klimatkrisen. Varför ska det vara så svårt att göra det som är uppenbart rätt för både oss och våra barn? Varför ska vi behöva kämpa för att få politiker att lyssna på oss när det handlar om vår egen överlevnad?
Kanske är det för att klimatförändringarna är ett så komplext problem, som kräver stora förändringar på alla nivåer av samhället. Men det är också för att det kräver att vi ändrar vårt förhållningssätt till världen. Vi kan inte längre fortsätta att utnyttja naturen och dess resurser utan att tänka på konsekvenserna. Vi måste inse att vi är en del av ett större ekosystem, där allt hänger ihop. Och vi måste inse att vår överlevnad är beroende av att vi tar hand om planeten.
Vi har redan sett vad som händer när vi inte tar klimatförändringarna på allvar. Vi har sett hur människor tvingas fly från sina hem, hur städer och skogar brinner upp, hur isarna smälter och havsnivån stiger. Men ändå verkar det som om vi inte tar det tillräckligt seriöst. Som om vi tror att det inte kommer att drabba oss själva.
Men klimatkrisen är här och nu. Vi kan inte längre blunda för den. Vi måste agera, både som individer och som samhälle. Vi måste se till att politikerna lyssnar på oss och tar beslut som gynnar både oss och vår planet. Vi måste sluta tala om framtida generationer och börja agera för vår egen skull. För klimatförändringarna är redan här, och vi kan inte längre ignorera dem som om de vore en avlägsen dröm eller en skraplott som vi kanske inte vinner.
