Frustrationen över klimatförändringarna är något som jag tror många av oss känner på ett djupt och personligt plan. Vi ser förödelsen runt omkring oss och vet att något måste göras, men frågan är vad och hur?
Ska man vråla ut sin frustration, skrika högt på gatorna och i sociala medier? Eller ska man viska, försöka övertyga människor på ett mer tystlåtet sätt? Det är en svår fråga som jag tror många av oss funderar över.
Personligen tror jag att både vrål och viskningar har sin plats. Ibland behöver man höja rösten för att nå ut till människor som annars inte skulle lyssna. Men samtidigt kan en mer stillsam ton också vara effektiv, speciellt när det gäller att övertyga människor som kanske är rädda eller inte riktigt förstår allvaret i situationen.
Men det viktigaste är nog ändå att vi alla gör något. Att vi tar ansvar för vår egen påverkan på miljön och gör vad vi kan för att minska den. Och att vi också stödjer politiska åtgärder och initiativ som främjar en hållbar framtid.
Så visst, ibland kanske man behöver vråla eller viska för att nå ut. Men det viktigaste är att man gör något, och att man gör det med övertygelse och engagemang. För det är bara tillsammans som vi kan skapa förändring.
